|
Sorg
Nov 15, 2006 1:13:21 GMT 1
Post by catarinarfl on Nov 15, 2006 1:13:21 GMT 1
Hej.
Hur mycket man än önskar att detta ämne inte skulle behöva finnas så är vi trots allt flera som har mist någon vi älskar.
Några av oss har förlorat ett barn, andra sin partner. Ett barn sin förälder eller sitt syskon, en far/morförälder ett barnbarn. Ja oavsett vilken relation vi hade till den vi mist så gör sorgen förtvivlat ont.
Sorgens ansikten är många, lika många som vi är sörjande.
Trots att allas historia är unik så tror jag att det är mer som förenar än som skiljer oss åt.
Jag hoppas att ni som läser, skriver och tittar in här ska känna er mindre ensamma. Att alla ska känna sig välkomna att, om man vill, dela och utbyta sina erfarenheter, tankar och känslor.
Varma Hälsningar Catarina Lindström
|
|
|
Sorg
Nov 15, 2006 1:59:34 GMT 1
Post by catarinarfl on Nov 15, 2006 1:59:34 GMT 1
Hej, jag tänkte dela med mig några rader om min historia.
I oktober var det 18 år sedan vår son Mikael föddes, han dog 2 dagar gammal. Nu i december är det 21 år sedan vi förlorade vårt första barn Jonas, han blev 3 dygn.
Att förlora mina barn är det svåraste jag varit med om, men också den erfarenhet som gett mig mest styrka genom livet. Det har varit många svåra stunder genom åren, stunder då allt bara varit avgrundsdjup smärta. Stunder då ångest och saknad varit outhärdligt.
Jag känner inte att tiden läker sår, däremot så har jag lärt mig att leva med sorgen, den är del av mitt liv.
Sorgen kan än i dag sätta klorna i mig med full kraft och då är det som att kastas 20 år tillbaka i tiden igen. Man står där på nytt, utan skyddande hud och känner sig som ett enda stort sår.
Men de allra flesta dagarna är numera som dagar är mest. Jag bär minnet av mina barn som en skatt i mitt hjärta. En skatt som ger mig enorm glädje och får mig känna stor tacksamhet för alla mina barn och över livet.
// Man kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ens huvud men man kan hindra dom från att bygga bo i ens hår //
Catarina
|
|