Post by ammi on Nov 25, 2006 21:02:53 GMT 1
En främmande fågel flög in i mitt liv och gjorde mig sällskap en sommar. Den var ful och hade bara elände att berätta. Jag hade egentligen inte tid att lyssna på den, för jag var mitt uppe i mitt liv och ville fortsätta vara det. Så jag lyssnade inte.
Och den vidriga fågeln fortsatte att göra mig sällskap. Jag kunde glömma bort den ett par dagar, men så plötsligt, satt den där igen och blängde på mig med sin fjärrskådande ögon.
Så en dag bestämde jag mig för att lyssna på vad den hade att säga. Det var ett konstigt budskap. Du är sjuk. Du känner det inte ännu, men du kommer att känna det. Senare, inte nu, men senare. Säkert senare. Vad som händer - det vet man inte.
När jag började förstå detta och ta in denna existentiella ångest, slutade fågeln att söka upp mig. En dag var den bara borta.
Jag har inte sett den sedan dess.
Fågelmetaforen jag har använt mig av i denna berättelse står naturligtvis för det smärtsamma att ta in att man lever med en sjukdom det inte finns någon bot för ( förutom transplantation).
När man slutar upp med att värja sig för sina mörka tankar utan kan känslomässigt ta in det faktum som man står inför, så blir man en hel människa igen.
Och den vidriga fågeln fortsatte att göra mig sällskap. Jag kunde glömma bort den ett par dagar, men så plötsligt, satt den där igen och blängde på mig med sin fjärrskådande ögon.
Så en dag bestämde jag mig för att lyssna på vad den hade att säga. Det var ett konstigt budskap. Du är sjuk. Du känner det inte ännu, men du kommer att känna det. Senare, inte nu, men senare. Säkert senare. Vad som händer - det vet man inte.
När jag började förstå detta och ta in denna existentiella ångest, slutade fågeln att söka upp mig. En dag var den bara borta.
Jag har inte sett den sedan dess.
Fågelmetaforen jag har använt mig av i denna berättelse står naturligtvis för det smärtsamma att ta in att man lever med en sjukdom det inte finns någon bot för ( förutom transplantation).
När man slutar upp med att värja sig för sina mörka tankar utan kan känslomässigt ta in det faktum som man står inför, så blir man en hel människa igen.