Post by stinaenwald on May 20, 2012 14:04:10 GMT 1
Hej, först vill jag bara säga att jag tycker den här sidan är fantastisk. Har varit inne här flertalet gånger under åren och fått stöd som behövs, bara av att läsa era inlägg.
Jag heter Stina, är 22 år och har haft AIH sen jag var 16 år.
Min sjukdom debutterade med buller båg just vid skolstarten i gymnasiet. Så det blev ingen examen där för mig. Kom till Umeå NUS där dom var handfallna och visste inte vad som skulle göras. För mig har det varit väldigt svårt att dela med mig av mina upplevelser runt denna tid, då jag själv hade så mycket förväntningar på livet och mål att uppnå, som direkt försvann.. Det var fotboll som jag hade stora framgångar inom och som jag ville avancera frammåt i, skola, vänner m.m.. och sedan från att gå i skolan en dag till att hamna på karolinska i ett kritiskt läge och be mamma duscha mig, det var känslor som jag inte kan sätta ord på. Allt gick åt fel håll.
Fick veta senare att Umeå NUS hade praktiskt taget gjort allt fel man kan göra. Så när jag kom akut till Karolinska var det 50/50 hur det skulle gå.
Tacka gud att det gick bra. Man kunde med medicin ställa in värdena någorlunda, och jag fick komma till umeå efter 2-3 veckor (!)
Hade insjuknat snabbt och väldigt kraftigt, men återhämtat mig snabbt, vilket var ovanligt. Något som kunnde bero på min väldigt goda fysik.
Idag äter jag advagraf och kortison, mår helt okej och går på regelbunda prover. Har precis börjat jobba, försökt gått i skola i omgångar men aldrig lyckats helt ut, har alltid upstått problem på vägen.. lidit av depressioner i omgångar och haft det väldigt svårt att acceptera min sjukdom. Har nyligen opererat bort sköldkörteln då jag drabbades av giftstruma, så äter levaxin nu också, och kalk då bispottskörtlarna fortfarande gör uppror, eller om dom ens finns kvar - det vet dom inte. Detta var i början av Februari så känns som att det är dags för läkarna att säga något runt detta... Känner mig utled på allt vad sjukhusvistelser för med sig, alla provtagningar och att måsta berätta om detta för folk som undrar nyfiket och sådär.. Och så ska det vara livet ut. Jag känner att jag får energi och ork när jag läser på detta forum, finns så mycket starka människor här, jag blir alltid rörd och tårögd när jag är inne på denna sida.
Ni är så duktiga allihopa, fortsätt kämpa och må bra!
Jätte kramar från Stina.
Jag heter Stina, är 22 år och har haft AIH sen jag var 16 år.
Min sjukdom debutterade med buller båg just vid skolstarten i gymnasiet. Så det blev ingen examen där för mig. Kom till Umeå NUS där dom var handfallna och visste inte vad som skulle göras. För mig har det varit väldigt svårt att dela med mig av mina upplevelser runt denna tid, då jag själv hade så mycket förväntningar på livet och mål att uppnå, som direkt försvann.. Det var fotboll som jag hade stora framgångar inom och som jag ville avancera frammåt i, skola, vänner m.m.. och sedan från att gå i skolan en dag till att hamna på karolinska i ett kritiskt läge och be mamma duscha mig, det var känslor som jag inte kan sätta ord på. Allt gick åt fel håll.
Fick veta senare att Umeå NUS hade praktiskt taget gjort allt fel man kan göra. Så när jag kom akut till Karolinska var det 50/50 hur det skulle gå.
Tacka gud att det gick bra. Man kunde med medicin ställa in värdena någorlunda, och jag fick komma till umeå efter 2-3 veckor (!)
Hade insjuknat snabbt och väldigt kraftigt, men återhämtat mig snabbt, vilket var ovanligt. Något som kunnde bero på min väldigt goda fysik.
Idag äter jag advagraf och kortison, mår helt okej och går på regelbunda prover. Har precis börjat jobba, försökt gått i skola i omgångar men aldrig lyckats helt ut, har alltid upstått problem på vägen.. lidit av depressioner i omgångar och haft det väldigt svårt att acceptera min sjukdom. Har nyligen opererat bort sköldkörteln då jag drabbades av giftstruma, så äter levaxin nu också, och kalk då bispottskörtlarna fortfarande gör uppror, eller om dom ens finns kvar - det vet dom inte. Detta var i början av Februari så känns som att det är dags för läkarna att säga något runt detta... Känner mig utled på allt vad sjukhusvistelser för med sig, alla provtagningar och att måsta berätta om detta för folk som undrar nyfiket och sådär.. Och så ska det vara livet ut. Jag känner att jag får energi och ork när jag läser på detta forum, finns så mycket starka människor här, jag blir alltid rörd och tårögd när jag är inne på denna sida.
Ni är så duktiga allihopa, fortsätt kämpa och må bra!
Jätte kramar från Stina.